Min Förlossningsberättelse
1 september åkte vi till Hudiksvalls förlossning första gången för en bedömmning om min önskan om igångsättning och ett tillväxtultraljud eftersom jag var livrädd att han skulle vara stor. Tillväxtultraljudet visade att lillebror endast låg 8% över normala kurvan och inte alls var så stor som jag trodde..
Lillebror beräknades nu tre dagar innan BF dagen väga ca 3600 gram. Men helt normalt..
Jag gav mig inte och kände på mig att lillebror var betydligt större än så, om inte annat skulle bli..
Jag fick en ny tid inbokat den 5 september för en till hinnsvepning och planering för igångsättning.
Fick höra ett flera gånger att en igångsättning inte är bra varken för barnet eller för mig..
Hursomhelst fick jag träffa en super söt läkare och vi bestämde tillsammans att om han inte kommer ut innan onsdag den 7 september ska jag få sättas igång. Eftersom jag var så rädd att han skulle vara stor och för att jag inte orkar gå över tiden två veckor som jag gjorde med Levi.
Onsdag 7 september 2016 kl 09:00 befann vi oss på Hudiksvall förlossning för igångsättning.
Väl där fick vi vänta i väntrummet ett bra tag, och dirket när vi kom dit så fick vi träffa en rätt otrevlig barnmorska som direkt påpekde att vi inte dirket var prio ett på deras lista då det var en igångsättning och att det inte är bra för mig eller barnet.. Som om att jag inte hört det 1000 gånger innan.
Det fanns inga rum lediga och vi fick åka iväg några timmar för att komma tillbaka efter lunch. Kanske fanns det plats då det fick vi se.
Vi gick ut i solen, som var sommarvarm och vi hittde en restaurang nere i hamnen där vi åt en varsin pizza ute i solen.
Vi räknade med att det skulle ta tid kanske dagar innan vi skulle få träffa lillebror därinne.
Då alla påpekat att när förlossningen inte startar av sig själv kan det ta dagar och gör betydligt mer ont så vi hade vi inga höga förväntingar alls just då.
Vi kom tillbaka efter lunch och nu var personalen som bemötte oss betydligt trevligare och vi fick ett rum.
Klockan var nu ca 12:30. Jag undersöktes och som tur var så var jag öppen ca 3 cm och livmodertappen var mjuk och fin utan att jag känt något alls.
Jag behövde inte något annat än värkstimulerande dropp i det läget och det kändes super skönt.
Eftersom jag var säker på att jag ville ha epidural så satte dom den direkt samtidigt som droppen.
Vilket kändes märkligt eftersom jag inte ens hade fått en enda värk ännu men också skönt att få det överstökat.
Klockan 13:10 börjar de första värkarna komma. Det gör sådär lagomt ont, nu är jag peppad och förväntansfull.
Personalen säger att dom tror han kommer komma under kvällen. Jag blir glad då jag är instäld på att det här kommer ta dagar.
Nu myser vi på i rummet, värkarna är inte alls så starka och gör inte super ont.
Men jag tänker att jag har epidural som gör att det inte känns så mycket, lika som min förra förlossning.
Med Levi kunde jag sova fram tills jag skulle krysta just för en bra epidural.
Jag äter middag kl 17:17 gott minns inte vad det var men det var gott.
Vi ser på en film En man som heter Ove då är kl 19:15.
På slutet av filmen får vi pausa för då har jag så ont att jag inte längre kan kolla.
Nu börjar der göra rejält ont och jag säger ett flertal gånger att epidural inte längre hjälper.
Jag kan inte förstå varför, den hjälpte ju förra förlossningen!?!..
Jag försöker kissa och gå på toaletten men det går inte så jag får tyvärr sätta en kateter.
Värkarna blir täta väldigt täta och nu gör det så ont att jag inte ens minns.
Jag svär över att epidural inte hjälper och jag har extremt ont.
Mellan klockan 19:30 till strax före klockan 22 har jag så ont att allt är en dimma.
Jag testar lustgas och den funkar okej.
Den hjälper mig iallafall att andas rätt och jag blir lagomt yr.
Johan hjälper mig också att andas rätt och hitta posiotioner för att bäbisen ska komma ner fortare.
Nu vill jag att huvudet ska ta sig ner så det blir ett avslut på lidandet.
Jag har för mig att det är nu barnmorskan kommer in och tar hål på hinnorna för att han just ska komma ner med huvudet.
Nu börjar känna att jag inte orkar mer.
Helt plötsligt efter kl 22 så avtar värkarna helt och hållet.
Dom fösvinner från att ha varit extremt intensiva och smärtsamma var dom som bortblåst.
Vi satte igång filmen igen och kollade klart på slutet.
Nu kom barnmorskan in ofta och ökade droppen, men inget hände.
Nu fick jag inte ta mer epidural för nu måste han komma ut och droppen ökades yttligare.
Det var skönt att få vila helt från värkarna men nu ville jag få ut honom till varje pris.
Det tog ca en timme utan värkar, efter ca kl 23:15 var värkarna igång igen, och nu ännu värre..
Nu minns jag inget, jag hade så ont jag kan inte minnas att förlossningen med Levi var i närheten av den här smärtan som var nu.
Jag kunde inte fokusera på andningen och jag blev illamånde, gick inte att ta lustgas då jag mådde illa och fick halsbränna mitt i allt.
Så nu var jag helt utan smärtlindring och det finns inga ord som kan beskriva smärtan just då.
Olidligt, jag ville krypa ur min egen kropp!
Minns att jag sa, jag får inte vila, jag får inte vila. Värkarna var lååånga och kom heltiden.
Fick ingen vila, andningen gick som den gick jag kunde inte tänka för smärtan tog över allt..
Jag fick panik! Jag började bli utmattad och trött.
Nu måste han komma ut!!
Det tog tid, långtid och jag står upp när krystvärkarna äntligen kommer.
Klockan 03:18 böjar jag krysta ståendes.
Jag tar i för allt jag kan för nu orkar jag inte mer.
Barnmorskan säger att jag inte får krysta eftersom han inte kan se något när jag står.
Skiter i vad han säger och jag trycker iallfall, han ska ut NU!!
Känns som att huvudet är ute och det är personal i rummet som säger att jag måste lägga mig i sängen.
Men jag kan inte, känns som att halva huvudet är ute och hur ska jag då kunna lägga mig i en säng?!
Jag vägrar men på nått vänster hjälper dom mig till sängen.
Nu händer det som också hände med Levi.
Men skillnaden är att jag den här gången märker det inte.
Han fastnar och det blir ett akutläge.
Men den här gången väntar vi till nästa krystvärk innan jag får krystar ut honon.
Klockan 03:27 var han äntligen ute.
Går inte att beskriva lättnaden.
Nu var all smärta borta och jag var sååå lättad och lycklig.
Men han var helt blå och andades inte, dom fick gnugga honon medans han låg på min mage och jag hjälpe barnmorskan att gnugga igång honom.
Och jag var så glad att han var ute och jag förtod inte fören senare att han hade fastnat lika som förlossningen med Levi.
Men skillanden var att jag inte visste om det den här gången.
Det tog många minuter innan jag fick se ansiktet på honom för första gången,
han låg innan på min mage med ryggen och bakhuvudet åt mig när dom gnuggade igång honon. (syns på bild.)
Men när jag äntligen fick se honon var det finaste jag sett x2.
Såå himla himla fin och helt perfekt liten pojke.
Nu var det "bara" resten kvar.
Krysta ut moderkaka och ner till operation.
Jag sprack en grad 3 skala då "lillavännen" eller "storavännen" som barnmorskan kallade honom var stor.
Och allt som jag var rädd skulle hända hade precis hänt.
Men där och då spelade det igen roll för nu var han här och han mådde bra inget annat spelade någon roll.
Jag gav hela förlossningen en 8a, då 10 är det värsta tänkbara.
Till jämförelse med min första förlossning som fick en 4a av 10.